Hej.
Under min livstid så har jag med ganska mycket ångest.
Som barn när jag var rädd för saker, hur jag tacklade situationer, hur jag hade ångest över min mamma. Ångest över att jag var jag, och en belastning.
Som tonåring och allt vad det förpliktar sig med att växa upp. Att försöka finna sig själv, att hitta alkoholen, att röka, morsan.
Att som vuxen ha ångest över sin kropp, sitt beteende, hur man tackat olika situationer.
Allt går på repeat från barn till vuxen i ångest sammanhang. Den enda skillnaden är känslan och hanteringen av ångesten och den lärdom som har följt med alla dessa år.
Ångest.
Till vilken nytta?
Jag låg i parken idag, i solen. Läste till historia provet nu på onsdag. Anledningen till att jag låg i parken var för att jag var ovän med Joakim. Vi drar inte jämt om mycket i dagens vardag, men antar att ibland går förhållande-cyklen i sådana vågor.
Men blotta tanken på att gå hem gav mig ångest och tankarna skenade iväg. Föreställde mig hur det kunde se ut när jag kom hem. Och oron i kroppen slet tag i mig som om jag vore 7 år igen och ensam.
Att sådana ångestladdade känslor sitter kvar än. 30 år och ångestfylld.
Till vilken nytta?
Givetvis så var Joakim glad över att se mig när jag kom hem till lägenheten efter att ha varit ute u 2-3 timmar, stormen mellan oss hade lagt sig, men inte ångesten i mitt sinne och kropp.
Det känns som att man tappar väldigt mycket livskvalitet på att gå runt och ha ångest och oro i parti och minut över skitsaker. Men ändå så återkommer samma känsla.
Det mentala coachandet som går börjar få tomt på ström.
Ett meditations läger i Indien kanske vore något.
Jag älskar dig världen 🌍 och jag älskar livet, föredrarsvist utan ångest.
Ha en fantastisk 1 maj!
